Det är "Varning för gubbchock" - menar Karin Pettersson m fl
Aftonbladets politiska chefredaktör i söndagens Ledare.
Rubriken på Sydsvenskans huvudledare den 26 mars löd ”Var är brudarna?”
Frågan ställdes för att flera kvinnor på politiska toppositioner nu lämnar över till nya krafter. "Vad händer framöver", är Sydsvenskans nästa fråga. "Blir det gubbvälde?"
Gudrun Schyman skrev i sin replik till Sydsvenskans huvudledare den 1:a april att:
"Att räkna huvuden inte nog"
"I Sverige ges lön efter kön. Ingen av de kvinnor som nu avgår från ledande poster i riksdagspartierna har lagt ett konkret förslag för att förändra detta" skriver Schyman, ledamot av Feministiskt initiativs styrelse och av kommunstyrelsen i Simrishamn.
"... Problemet är att det har varit ett gubbvälde hela tiden. Och problemet är att den parlamentariska politiken, det verktyg vi skall använda för att förändra samhället, ligger i en marinad av patriarkalt tänkande.
Ett utmärkt exempel på detta är att de flesta partier fortfarande håller sig med kvinnoförbund. Om det skulle vara följden av att man ville dela upp politiken efter kön skulle det rimligen också finnas mansförbund i partierna. Men det gör det inte. Däremot finns det massor av kvinnofrågor i politiken. Men inte en enda mansfråga. Så fort vi talar om kvinnors vardag och verklighet blir det plötsligt en kvinnofråga... ", menar Gudrun.
"Vinnarna i svensk politik är män. De heter Fredrik, Anders och Håkan", skriver Karin Pettersson.
Hon menar att "... Det finns en föreställning om att Sverige är ett land där män och kvinnor konkurrerar på lika villkor. Det är inte sant, inte ens i närheten. De som säger att Mona Sahlin hade samma chanser som en man att bli statsminister är antingen naiva eller självbedragare... ".
Karin Pettersson fortsätter "... Bland väljarna är vinnarna också män. Regeringens skattesänkningar gav förra mandatperioden männen 30 procent mer än kvinnorna. Största förlorarna är de ensamstående mammorna. Och så deras barn så klart, de som utgör statistikunderlaget för ökningen av barnfattigdomen...".
Jämställdhet måste bli en prioriterad fråga
"Vi alla vet ju att kvinnors mänskliga rättigheter inte är ett särintresse, utan en grundläggande demokratifråga. Låt oss då inte behandla den som ett särintresse", skriver Stina Svensson talesperson för Feministiskt initiativ i en debattartikel i GP den 22 mars i år.
"... Vi har länge kunnat se vad konsekvenserna blir när de politiska besluten utesluter kvinnors röster inom de olika partierna. Vi ser också vilka signaler partierna sänder ut när kvinnors politiska förslag ständigt hålls tillbaka. Då är det bra att gå samman, men räcker det? Vad är det i dag som händer i processerna inom respektive parti som gör att kvinnor tvingas bilda särskilda förbund eller nätverk? Vi alla vet ju att kvinnors mänskliga rättigheter inte är ett särintresse, utan en grundläggande demokratifråga. Låt oss då inte behandla den som ett särintresse... " menar Svensson.
Karin Pettersson proklamerar att "... I dag finns ingen person i politikens centrum som klarar att göra jämställdhetsfrågan till en nationell angelägenhet. Det är synd, för det behövs. Kvinnor har fortfarande sämre lön, pension och hälsa än män. De utför det mesta jobbet i hemmet, de vabbar, tar ut mer föräldraledighet och jobbar ofrivillig deltid. De får inte toppjobben, och släpps inte in i styrelserummen. Deras ställning på arbetsmarknaden är svagare, deras frihet är begränsad... ".
Allt handlar om prioriteringar och värderingar
"... Något är fel i svensk politik när kvinnor behöver peppande forum för att kunna gå in i diskussioner på lika villkor som männen. Samma skeva mönster återkommer ideligen. Vi ser det när kvinnor tvingas att förhålla sig till männens villkor vad gäller lönen. Industrin ska vara löneledande och andra får rätta sig därefter. Det är ett tydligt uttryck för hur mäns och kvinnors arbete värderas – och i förlängningen för hur män och kvinnor i sig värderas. Att kvinnor tjänar i genomsnitt 4 400 kronor mindre per månad än män är en systematisk lönediskriminering. På ett väldigt konkret sätt symboliserar den summan skillnaden mellan vården och verkstaden, mellan Ica och IT, mellan socionomen och ekonomen...", förklarar Stina Svensson.
"... Så här har det sett ut de senaste trettio åren. I Sverige har vi med andra ord lön efter kön. Det är inbakat i den svenska modellen. Lönebildningen förutsätter att manligt dominerade branscher skall vara löneledande. De politiska direktiven till Medlingsinstitutet innefattar alltså en skandalös, systematisk och sanktionerad diskriminering av halva den arbetsföra befolkningen – kvinnorna.
Ingen av de kvinnor som nu avgår från poster i riksdagspartierna har tagit upp den frågan. Visst har de sagt att det inte är bra som det är, men ingen har lagt ett konkret förslag för att förändra. Varken Mona Sahlin, Maria Wetterstrand eller Maud Olofsson...", skriver Gudrun i sin debattartikel.
Hon fortsätter "... Vi har nästan 50 procent kvinnor i den svenska riksdagen och en relativt jämställd regering. En majoritet av de politiska partierna har skrivit in feminismen i sina partiprogram. Reformer som skulle ta samhället flera steg närmare målet jämställdhet borde ha stått som spön i backen. Verkligheten är den motsatta. Sverige har backat i jämställdhetsindex och inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökar.
Att räkna huvuden är bra för att påvisa brister i könsbalansen. Nästa steg är att förstå att könsobalansen beror på något. Detta innebär att våga se att det fortfarande finns ett massivt, patriarkalt tänkande kvar i vårt samhälle, också inom de politiska institutionerna och organisationerna.
För den som vill förändra räcker det inte med att räkna huvuden – kvinnor respektive män – och se till att de blir lika många av varje sort. För att förändra måste vi också fråga oss vad det finns för förändringsvilja inne i huvudena.
Då måste vi våga utmana den rådande könsmaktsordningen och komma med förslag på reformer som bryter den patriarkala makten.
På samma sätt som Miljöpartiet uppstod ur partietablissemangets oförmåga att hantera miljö- och livsstilsfrågor under 1980-talet har Feministiskt initiativ uppstått ur insikten att de etablerade partierna inte mäktar med jämställdheten in på 2000-talet. Jämställdhet är en demokratisk kvalitetsfråga liksom en jämlikhetsfråga. Demokratisk legitimitet handlar om delad makt och ökad kunskap. De existerande mönster som finns i dagens riksdagspartier ger resultat som alltså inte står i samklang med utvecklingen av ett jämlikt och jämställt samhälle. Vi måste helt enkelt våga tänka nytt!
"... Vi ser att där andra politiska frågor kontinuerligt definierats som viktigare och mer angelägna, sätter vi de centrala rättighetsfrågor högst upp på den politiska agendan. Samhällets olika maktstrukturer är avgörande för vilka olika villkor vi har. Det gäller inte bara maktstrukturer utifrån kön, utan även från klass, etnicitet, ålder, funktionalitet, religion och sexualitet. Därför måste jämställdhets- och jämlikhets krav in i de små och de stora demokratiska rummen. Osynliggörandet av grundläggande demokratifrågor i våra parlament och konsekvenserna av det har vi länge kunnat se. Vi i Feministiskt initiativ menar att, för att kunna bryta det mönstret måste feminismen tas på allvar som en egen ideologisk utgångspunkt..." poängterar Stina Svensson i sin text.
Vårpropositionen Anders Borg presenterade är en gigantisk propp i välfärden
Vårbudgeten talade sitt tydliga språk. Det blev återigen mer lönsamt att vara vit man.
När alliansregeringen gick till val 2010 gjorde den det med ett svenskt rekord i antifeministisk politik i bagaget. I budget efter budget hade man omfördelat resurser från kvinnor till män, samma sak visades också nu i vårpropositionen. Att Sverige just nu halkar efter i alla internationella jämställdhetsundersökningar berör tydligen inte regeringen. Återigen ser vi i den löneutveckling som vårpropositionen nu erbjuder att industrin ska vara löneledande. Det är ett hån mot den kvinnodominerande yrkessektorn. Lönediskrimineringen fortgår utan några som helst politiska förslag. Anders Borg uttryckte själv för ett litet tag sedan att fler jobb skulle skapas om ingångslönerna i kommunerna var lägre. Med det nya jobbskatteavdraget kommer en läkare att få mer än tre gånger så mycket i skattesänkning än vad ett vårdbiträde får. Att brytpunkten för statlig skatt dessutom höjs gynnar inte heller direkt ett vårdbiträde. ”Ni har varit för dåliga förhandlare”, var hans stränga uppmaning till arbetsgivarna. Avtalet för ingångslönerna ligger i dag på 16 070 kronor i månaden. Om man jobbar heltid, vilket många inte gör. Fattigdomen i Sverige har främst ökat bland kvinnor och barn, sedan några år tillbaka.
Som sagt, allt rör sig om värderingar och prioriteringar och synen på vad välfärd handlar om. Vi i Fi menar att för att skapa ett välfärdssamhälle måste innebörden i begreppet värde omdefinieras.
"... En modern vänster måste våga göra politik av jämställdhetsfrågorna, och jämställdhetspolitik av jobbpolitiken. I Anders Borgs krigsförklaring mot offentliganställda kvinnor finns en viktig konflikt om kvinnors löner och arbetsvillkor. Nu återstår att se om Socialdemokraterna (och de andra rödgröna partierna) orkar plocka upp den kastade handsken... " skrev Karin Pettersson i söndags.
Vi vill ha en hållbar politik med människors lika värde i fokus
"... Arbetet för att nå jämställdhet måste få en tydlig politisk ledning, bli respekterat som ett centralt kunskapsområde och bli en politiskt prioriterad fråga. Vi är många som ser sambanden och vill sätta människors lika värde i fokus.
Regeringen fortsätter att envist motverka jämställdhetsarbetet i Sverige. Regeringens välfärdstanke skiljer sig tydligt ifrån vår i Feministiskt initiativ (Fi). Regeringen är nöjd med en välfärd vars logik vilar på produktion, sänkta skatter och konsumtion. En välfärd som så gott som tolererar diskriminering till förmån för ökad tillväxt, oavsett vad kostnaden blir för det i förlängningen. De rent av subventionerar diskriminering med sänkta skattereformer och skatteavdrag som framförallt gynnar gruppen välbärgade vita män.
Fi vill se ett annat samhälle vars logik vilar på tanken om jämlikt och jämställdhet. Vi vill se ett samhälle och en välfärd befriad från alla former av strukturell diskriminering, som har tydliga visioner vad gäller global rättvisa och en grön omställning av vårt samhällsmaskineri. Medan regeringen talar om skatteavdrag vill Fi se reformer som kortare arbetstid, rättvisa löner, individualiserad föräldraförsäkring och skärpta åtgärder mot diskriminering. Välfärden får inte villkoras av kortsiktig ekonomisk tillväxt... " menar Stina Svensson.
